Ablation
Ablation är ett ingrepp som började användas i slutet på 1980-talet. De första patienterna som behandlades hade sk kroniskt förmaksflimmer med hög kammarfrekvens. Då man inte kunde få ner pulsen med vanliga mediciner prövade man att förstöra förbindelsen mellan de flimrande förmaken och hjärtkamrarna. Den elektriska ledningen heter AV- knutan som fortsätter ner i hjärtat under namnet His' bunt.Därefter delar sig ledningen med två banor till vänster kammare och en gren till höger kammare.(Se Sinusknutan och AV- noden i bildmaterial)
För att förstöra förbindelsen används en tunn elektrod som läggs utmed His' bunt. Man har ofta flera elektroder i hjärtat vid dessa ingrepp. En ligger i höger förmak och en i höger kammare. Elektroderna läggs in under lokalbedövning i ljumsken eller från underarmen. Man har till hjälp en röntgenkamera som visar var elektroderna ligger i hjärtat. Att lägga in dem i hjärtat är relativt enkelt och känns inte. Finjusteringen är tekniskt svårare och görs med hjälp av EKG från hjärtats insida.
Alla elektroder är kopplade till till en avancerad EKG- apparat som visar EKG'et från varje elektrod. Man värmer upp His bunt till ca 60 grader C. under någon minut med hjälp av en speciell, yttre, elektrisk "värmekälla". Detta kan leda till att överledningen förstörs - ett AV block III har skapats. Inga flimmerpulser går ner till kamrarna längre om ingreppet har lyckats.
Stannar inte hjärtat då? Kanske, om man inte har lagt en pacemaker först i höger kammare, vilket alltid görs innan denna sk His- ablation.Pacemakern kan förbättra hjärtrytmen men påverkar inte förmaksflimret.En el patienter blir så bra att de avstår från ablationen.
Med åren har bättre utrustning utvecklats med förbättrade, styrbara elektroder. Olika sk extrabanor i hjärtat som vid WPW - syndromet, som skapar arytmier, kan nu brännas av med ablation. Orsakar ett litet område en hjärtklappning kan det området också förstöras med ablation. Vid kryoablation använder man inte värme utan man kyler hjärtvävnaden så att den förstörs. Båda metoderna har fördelar och ibland nackdelar.
Vår vanligaste arytmi; förmaksflimmer är svårare att behandla. Att förstöra His bunt och göra patienten beroende av pacemaker är inte riktigt tillfredställande. Numera gör man sk lungvensablation där en speciell elektrod förs in i vänster förmak. Här mynnar fyra blodkärl från lungorna, lungvenerna.(se bildmaterial) I varje mynning kan ett vävnadsområde orsaka förmaksflimret. Operatören för in elektroden i öppningarna, en i taget och värmer eller kyler kring området, för att förstöra den misstänkta vävnaden som orsakar flimret. När alla fyra mynningarna är färdiga är behandlingen klar. Elektroderna dras ut och patienten, som är vaken under ingreppet, kan koppla av och gå hem efter någon dag.
Tyvärr är det svårt att ta bort flimmer på patienter som haft kroniskt flimmer i många år. Börjar man få flimmerattacker är det bra att bli behandlad så fort som möjligt. Vanligtvis prövas några mediciner först. I Sverige räknar man med att 100 000 - 150 000 patienter har förmaksflimmer.
År 2008 utfördes cirka 600 lungvensablationer i Sverige mot förmaksflimmer. Totalt gjordes 2530 ablationer mot olika arytmier i hjärtat det året.
I Sverige utförs ablationer på 9- 10 sjukhus och totalt finns cirka ett 40-tal "ablatörer"i Sverige. Det är en svår specialitet och det tar flera år innan man når det mål att kunna utföra alla typer av ablationer.
Man kan också utföra "kirurgiska" ablationer där bröstkorg och hjärta öppnas för att nå de strukturer som skall förstöras. De börjar dock bli sällsynta numera.