Lidande på hemmaplan efter dagkirurgi

Dagkirurgiska ingrepp ökar och patienten själv får ta hand om eftervården. Nya forskningsresultat visar att detta kan medföra extra långt lidande med besvär och smärtor under en lång tid efter ingreppet.

Det låter genialt kanske. Kom in till sjukhuset på morgonen, få pacemakern inopererad efter en stund och åk hem igen redan inom några timmar. Få sova i den egna sängen istället för att hamna på en sjukhussal! Sjukhuset spar mycket pengar, flera bäddplatser blir lediga och vårdköerna minskar. Sjukhusrelaterade infektioner kan undvikas.

Disputation om dagkirurgi

Kan det bli bättre? Kanske, kanske inte. Från Högskolan i Skövde har doktor Helena Rosén nyligen skrivit en avhandling om problemen med dagkirurgi. Hon har tittat på patienternas symptom och besvär efter genomgången operation vid en dagkirurgisk avdelning. Det kan gälla ögon- såväl som åderbråcksoperationer. Pacemakeroperationer nämns inte i artiklar om hennes forskning.

Vilken inverkan har det kirurgiska ingreppet på den dagliga funktionen upp till tre månader efter operationen?

”Det var en ganska betydande mängd patienter som upplevde besvär relativt långt efter ingreppet, vilket är anmärkningsvärt”, säger Helena Rosén.

Går hem samma dag som operationen

Dagkirurgi innebär att patienten kommer in på sjukhuset, opereras och åker hem, allt under samma dag. Som ovan nämnts är det många positiva aspekter som lyfts fram medan vissa negativa konsekvenserna göms undan.

Inför operationen brukar patienten vanligtvis få besked om att det kommer att värka och göra ont under första veckan, sedan klingar besvären av. Såret kan svullna upp lite, det kan blöda och vätska lite från såret etc.

I Helena Roséns avhandling finner hon att cirka 50 % av nyopererade patienter skattade hög smärta efter 48 timmar. Siffran sjönk ner till 43 % efter sju dagar. Det mest anmärkningsvärda var dock att 34 % pekade på besvär ännu efter tre månader dvs. en tredjedel av patienterna!

Orsaken till besvären

Den tredjedel, som beskrev mycket smärta och besvär, pekade ut olika orsaker till sin komplikation.

”Man lyfte fram orsaker som otillräcklig och bristande information, att man inte blir omhändertagen samt felaktig eller suboptimal behandling” förklarar Helena Rosén. Hon har lång erfarenhet av möten med dagopererade patienter som upplever besvär i vardagen, då hon arbetade som specialistsjuksköterska. Hon ville titta närmare på detta med sin forskning.

Finns det lösningar på detta?

”Bristen på information är en stor punkt. Att ge en mer individuell, anpassad information och kanske ringa upp patienten dagen efter skulle kunna göra stor skillnad” enligt Helena Rosén.

För den som vill läsa mer om Helena Roséns forskning kan söka på hennes namn på t.ex. Google där det finns mer att läsa.

Min egen kommentar:

Gäller dessa forskningsresultat även vid pacemaker- och ICD-operationer? Personligen tror jag att tidsbristen innan en poliklinisk operationen medför att informationen blir ganska kortfattad från läkarhåll. Genom att lägga fram en positiv inställning och en något hurtig ”klapp på axeln-attityd” med orden: ”att det skall nog gå bra”, hoppas vi på att samtalen inte blir för långa. Nästa patient ligger kanske redan på operationsbordet. In- och utskrivningar av patienter skall göras och operationsberättelser måste skrivas. Ökad dokumentation leder till minskad tid för information. Förhoppningsvis har tillräckliga upplysningar givits tidigare, då en operation diskuterades.

Kanske är vi för positiva i vår information innan en operation. Vi måste också berätta om de tänkbara komplikationerna som kan uppstå efter operationen. Patienten kan då få en förvarning vad som kan ske. De får tid att sätta sig in i möjligheten att det kan bli jobbigt efter ingreppet t.ex. att röra armen, att såret svullnar upp och att det värker mm. En infektion kan inträffa. Om patienten är tveksam till ett operativt ingrepp, kan för mycket negativ information få individen att avstå från ingreppet. Det blir ett dilemma för bägge parter.

En del patienter hoppas på att de får en normal puls efter operationen, men så är inte alltid fallet. Extraslagen finns kanske kvar, förmaksflimret blir inte bättre, hjärtklappningarna fortsätter, arbetsförmågan ökar inte mm.

Med distansuppföljningar av pacemaker- och ICD-system från patientens hem, minskar möjligheterna att prata med vårdpersonalen efter implantationen. Patienten har knappast någon glädje av att de är kostnadseffektiva om de har kvarstående, postoperativa besvär.

Har du några idéer eller förslag på hur förbättringar kan ske mot bakgrund av Helenas Roséns avhandling? Skriv gärna till vårt forum i så fall tack.