Elektroden

I pacemakersammanhang talar man om pacemakerelektroder – tunna, sterila, elektriska sladdar som kopplas till pacemakern och går till hjärtat via vensystemet.

Elektrodspetsen läker fast i hjärtat

Själva elektrodspetsen är gjord av olika vävnadsvänliga material som t.ex. aktivt kol, platinum eller titan. Då elektroden placeras intill eller i hjärtväggen börjar en inflammation – inte att förväxla med infektion – att uppträda. Den blir som mest utvecklad efter cirka två veckor och därefter påbörjas läkningsfasen. För att minska inflammationen är många elektrodspetsar försedda med ett tunt lager kortison, som långsamt försvinner med tiden. Man vill helst att inflammationen runt elektrodspetsen är så pass liten som möjligt, vilket gör att hjärtat i framtiden kan stimuleras med lägre spänning och batterierna spar ström.

Elektroderna brukar växa fast i hjärtmuskeln, men kan även tas ut vid behov. Det är inte nödvändigt att avlägsna en elektrod som inte fungerar, det finns gott om utrymme i förmak och kammare.

Vävnadsvänliga ledare

Elektroderna innehåller en eller flera ledare som för strömmen mellan hjärtat och pacemakern. Runt ledarna finns olika isoleringsmaterial och vanligtvis användes silikon eller polyuretan, ämnen som är mycket vävnadsvänliga och smidiga. Kammarelektroden passerar igenom en av hjärtklaffarna mellan höger förmak och höger kammare men klaffunktionen påverkas inte av elektroden.

En eller flera

Beroende på val av pacemakersystem kan man ha en, två eller tre elektroder som stimulerar hjärtat. Några patienter kan ha flera elektroder än så p.g.a att någon elektrod inte fungerar längre och man har implanterat en ny.